Life in LA

Jag tror att året va 2008...en go kväll i augusti och jag hade hamnat på Hotellet på några drinkar..Allt va sådär underbart ni vet och jag låter det va osagt om det va drinkarna, min gröna klänning eller sommaren som gjorde mig så lycklig...
Ialla fall hade A-laget spelat match och förlorat och jag visste Kenneths besvikelse och grubbleri över matchen....
Ja...å så kom jag på där i dimman några ord som jag vill berätta för han, så jag slog en pling hem till Norèns house men Kenneth va inte hemma så jag fick ta ett snack med Jullan...Medans jag så tydligt jag bara kunde citerade skrev hon ner mina kloka ord (och ni fattar ju att detta samtal mellan stans värsta bimbos tog en stund) och sen minns jag faktiskt inte om Kenneth läste eller inte...Jag tror han mumla nåt om en fågel.... Så jag testar här istället och så får vi se om budskapet går fram och räcker till vinst på lördag för jag kan tycka att en lagfest kan bli kul!!! (samt att jag inte vill bli snuvad på DIV 3...igen;)...)


"I've never seen a wildthing feel sorry for itself.
 A bird will have fallen frozen dead from a bough, without ever having felt sorry for itself.

Och om ni ändå inte fattar så kan ni dra på rullen från -97...G.I Jane....=)
Inget lipande-bara kör!!
Och glöm inte att va ödmjuk....=)

Och ät å drick bra hela veckan och ta på er varma kläder
/ Er Big Mama

Det var en härlig höstdag när jag svängde in på vägen till Borovallen. Jag hade insisterat på att ta cykeln till samlingen trots att mamma ville köra mig med bilen. Det kändes mer rätt att cykla, som om det var en del av allt som hade med matchen att göra.
När man väl satt där i omklädningsrummet kändes allt som vanligt. Samma välbekanta ansikten som satt på samma platser som det alltid hade gjort. Som om de inte hade rört på sig sedan jag sist var där. Det var likadant på matchgenomgången inne i klubbstugan; samma personer som var tvungna att sitta på en särskild sida av bordet och absolut inte i utkanten av bordet. Kenneth som alltid var den som började prata och Jack som flikade in med sina visdomar och peppande ord någon gång ibland.
Vad som däremot inte var likadant var hur vi förberedde oss mentalt inne i omklädningsrummet innan vi började byta om. Vi satte oss ner och så såg vi på varandra samtidigt som vi tänkte något positivt om var och en av oss. Under tiden som jag gick igenom alla positiva saker om mina lagkamrater så slog det mig vilka stjärnor de är. Jag kunde komma på något proffsigt och unikt om var och en av dem! Jag har nog inte insett det förut, men ni är verkligen stjärnor, allihop!

Matchen slutade lika, 3-3, och det innebär att allt avgörs nästa helg när vi möter Lörby. Alla andra lag i serien har inget att spela för, men för oss blir det säsongens viktigaste match. Eller egentligen har alla andra matcher varit livsviktiga också, bara att man inte har insett det då. Det hade varit så skönt att kunna säga redan nu att allt var klart, istället blir det en rysare ända in i det sista.

Efter matchen fick jag ett glädjande besked, åtminstone för mig ;) Jag får vara med i truppen nästa helg också! Det har varit många gånger som jag har "tagit farväl" av laget, fått massa kramar och allt sådant ni vet, men så har jag oavsiktligt lurat dem och kommit tillbaka helgen efter ändå.
Jag är ledsen men det verkar som om ni får stå ut med mig en helg till ;)
Sen ska jag lämna er ifred...för ett tag i alla fall, för sen kommer jag att sakna er alldeles för mycket igen!

Efter ca 3 veckors frånvaro från laget fick jag äntligen träffa dem alla igen! Det började i lördags när det var B-lagsmatch mot Nässjö. Jag kom till samlingen och nästan den första jag fick syn på var vår alldeles egna landslagsstjärna - Jonna. Hon såg ut precis som vanligt, men ändå var det något som var förändrat med henne. Hon hade liksom en slags aura av proffsighet och stjärnglans över sig och jag slog mig ner bredvid henne i hopp om att lite av det skulle smitta av sig på mig. Om det funkade? Nja...det är alldeles för svårt att komma upp i hennes nivå.

Jag tyckte att vi var ganska få som var där vid samlingen och undrade vart alla andra av våra spelare kunde vara. Men sen fick jag förklaringen. Nässjö är ju en sådan "metropol" så det finns flera vägar dit som är närmare för dem som kommer från Sävsjö respektive Vetlanda. Det är ju ändå så att våra spelare kommer från lite alla håll och kanter - en del bor långt bort, andra bor nära - men ändå lyckas vi ha en sådan gemenskap. Det kallar jag gränsöverskridande.

När vi började uppvärmningen så sprang jag längst fram med kapten Eva och jag undrade varför jag aldrig hade gjort det innan. Sprungit längst fram alltså. Men efter några vändor fram och tillbaka kom jag fram till förklaringen; det är helt enkelt för jobbigt. Ju längre bak i ledet man är, desto kortare behöver man springa och på något sätt behöver man inte springa lika snabbt heller. De som är längst fram måste liksom dra med sig hela ledet om ni förstår vad jag menar. Det här borde ju jag av alla människor ha tänkt på kan man ju tycka, men jag skyller min tillfälliga sinnesförvirring på att jag varit borta alldeles för länge.

Vad ska man säga om matchen sen då? Ja, jag kan konstatera att det i alla fall är första gången jag har spelat i en tvåbackslinje på en 11-mannaplan. Och nej, det var inte för att vi hade ont om spelare (annars brukar det ju vara ett återkommande problem i b-laget) utan det var ett taktiskt drag som nästan lyckades. Vi hade pratat om att gå ner på trebackslinje och sen eventuellt även tvåbackslinje. "Det lär ju inte hända precis" tänkte jag, men jag hade ganska fel om man säger så.
Grejen är bara att man oftast är ganska oförberedd på när de här omförflyttningarna sker. Vi hade gått ner på trebackslinje och spelat så ett tag när jag hörde att Kenneth ropade något från bänken, men jag hörde inte exakt vad det var han ropade. Men helt plötsligt var Ellen A som spelat på min vänstra sida borta! Jag började fundera på om hon hade följt med upp i anfallet och sen inte hunnit tillbaka, men nej, det lät inte så likt Ellen att göra något sådant. Senare fick jag dock klarhet i hur det stod till, att vi hade börjat med tvåbackslinje.

Jag börjar verkligen känna mig gammal, eller kanske inte gammal, men äldre i alla fall. Innan har man ju haft ganska många år upp till de rutinerade rävarna i laget men nu känns det som om jag kryper närmare och närmare dem i ålder, hur det nu skulle gått till. Under matchen fick jag inte särskilt många smällar, jag trillade bara någon enstaka gång och jag kan ju inte påstå att jag sprang särskilt mycket. Ändå kändes det efteråt som om mina ben blivit överkörda av ett tåg. Hela kroppen kändes överkörd! Och då ska vi inte tala om dagen efter...

Hur som helst, trots att vi förlorade så får man se det positiva i situationen. Det var roligt att få träffa en del av laget igen och även att få friska upp fotbollsminnet i mina fötter igen. Kändes som om det var en evighet sedan de rörde en boll senast och det märktes nog ganska väl. Men kul var det i alla fall.
Och vad gör väl en förlust när man redan vunnit och bevisat att man är det bästa laget i serien?

Hej, skulle bara meddela om att det snart är den årliga maskeradträningen! Så börja fundera på vad ni kan vara, bäst utstyrsel vinner den efterlängtade pokalen. Ha det gött! Glada hälsningar från torrbollen

GRATTIS TILL DIV.4 LAGET SOM NU KAN KALLA SIG DIV.3! Vi gjorde det tillsammans och nu kan vi vara stolta över oss själva och varandra :)

Goddag.

Några av er fastnade på bild under matchen. Klick Klick! //Er fotograf

Tja in the house!



Wzup? Tänkte bara kolla läget med alla, är allt bra? Jag vill veta om eran dag okey, yeaa?! Min dag har varit good good, chilla lite, jobba hårt, cashen rullar in, eller bara gå in the school, hajjarr ni? What ever liksom, men ändå inte.

Jag tänkte spirda some love på denna sida, LIF LIF LIF LIF!

Hur kul är det inte att spela i det här fotbollslaget, ni är awsome varenda själ eyyy! Viktigt, att man hittar skälet till varför man spelar fotboll? Ja men självklart, älskar sporten, toppen cool people, men framför allt torsdagsfikat, jag lovar, det är fettgrymt, alla borde testa..

Kul att lira lite boll, låta motståndarna käka korv på läktaren om dem har tur får dem ketchup eller senap till, ingen läsk no way, ey!
Hur ska vi jobba då? Ska vi jobba hårt? Ja men visst, klart, men vi ska lira boll, vi ska spela som ett lag, vi är alla ett lag, starkast tillsammans heter det ju, kom igen nu kompisar, häng med mig på melodin..

Jag vet några saker man ska ha och eftersom man ska ha det man vill ha, kan man lura hjärnan, the brain att man redan har det typ, hajjar  ni? Ja men lyssna dårå..


Vi är starkast
Vi har attityd
Vi är ett spelande lag
Vi har coolast matchkläder, fett nice..Inte typ 2009s gamla kläder, okey!
Vi är fett grymma, jag lovar!
Vi är sjukt duktiga på att lira boll, min mamma sa att! Hon ljuger aldrig..
 
Så vad väntar vi på?! I helgen kommer bli top notch, are you with me? Kommer bli fetast ever typ..

Jag taggar, match, nu tar vi fram attityden eran mamma gav er och bjuder motståndarna på korv, koldpudding eller värsta skitmaten typ.

Äh nu måste jag dra, vi ses väl nån dag, jag sa livet blir bättre när man vet vart man ska! Peace out// Kompis

Ännu en helg med LIF är till ända och det blev lite blandade resultat denna helgen. A-laget gick tyvärr på en nit i lördags när vi förlorade med 5-2 mot GG (=Gnälliga Glimåkra). Det fanns inte ett domslut som de inte klagade på och jag vet inte med de andra i laget men jag blev i alla fall ganska trött på deras tjat efter ett tag. Efter 70 minuter hade domaren också fått nog och delade ut ett gult till en av deras spelare men enligt mig kunde det skett mycket tidigare och framför allt flera gånger. Annars ska vi inte skylla på domaren eller motståndarna, för oftast är det faktiskt vi själva i laget som har chansen att påverka resultatet. Men igår tog vi tyvärr inte den chansen fullt ut.

Desto bättre gick det för B-laget idag som vann med 3-2 mot Bor. När jag lämnade i halvlek stod det 1-1 så de måste ha gjort en riktig kämpainsats! B-laget fortsätter sin stadiga väg mot divison 3 och om allt går vägen är vi snart där!

En fråga som kom upp idag och som jag faktiskt funderat på ett flertal gånger är:
Varför värmer A-laget alltid upp på bortalagets planhalva och B-laget på hemmalagets? Varför inte samma planhalva?
Så har det varit så länge jag har spelat och jag har inget svar på det. Så om någon av de mer rutinerade spelarna vet svaret, var vänliga och meddela det är ni snälla, skulle vara kul att veta faktiskt.

Det var kul att få träffa "den andra halvan" av laget idag, vanligtvis är det ju bara a-laget man ser på helgerna. Men idag fick man alltså återförenas med resten av laget också. Så nu känns det som om jag är hel igen. I alla fall för ett tag framåt, för snart kommer jag att börja sakna er alla igen.

Lycka till nästkommande helg!
A-laget - det vänder snart, det känner jag på mig
B-laget - fortsätt kriga så kommer det gå hela vägen

Jag håller alla tummar jag har för er, det är ni värda för ni ger mig så mycket glädje!

#15