Life in LA

Det här är berättelsen om hur Landsbro IF:s damlag gav sig av på en lång resa till en ö många timmar bort. En resa där de skulle möta den ena svåra prövningen efter den andra i sin jakt på den värdefulla skatten:
3 poäng.

Resan tog som så många gånger förut sin början på Borovallen. Tre bilar och en minibuss började sin avfärd och gjorde ett första stopp i Vetlanda där det verkade som om alla faktiskt var i tid för en gångs skull. Så långt hade allt gått bra och även sträckan till nästa stopp, Oskarshamn, gick bra, förutom att minibussen hade lite problem att komma ut ur Vetlanda och fick vända i Bäckseda för att komma på rätt väg igen.

Väl framme i Oskarshamn blev det lång väntan eftersom vi var där i så fruktansvärt god tid innan båten skulle avgå. En del använde tiden till att gå till närmaste affär och där kunde man märka vad som skiljer mammorna i laget från oss andra. De förstnämnda passade på att köpa regnkläder till sina barn medan vi andra köpte viktiga förnödenheter (läs: godis).

De som inte gick och handlade stannade kvar och spelade ett spel som gick ut på att man skulle svara på frågor utan att svara ”ja”, ”nej”, tveka eller upprepa frågan vilket ledde till en del osannolika och otydliga svar. Hos en del höll detta i sig lång tid efteråt trots att de slutat spela för längesen så bli inte förvånade nästa gång ni pratar med någon i laget och möts av lite svävande och otydliga svar.

Till slut var det dags att gå på båten och det var ganska lite folk så det kändes nästan som om vi hade hela båten förr oss själva. Dock höll vi oss mest vid samma bord hela kvällen. Många testade Gourmetburgaren som både Elin och Lina gjort så bra reklam för och jag tror nog ingen blev besviken (förutom möjligtvis på att den var så mättande att man knappt orkade äta upp den).

Innan vi kom fram till Visby hann vi även spela lite kort, bl.a. Plump, där förloraren skulle bli tvungen att hjula om vi gjorde mål på matchen, oavsett vem som gjorde målet. Efter en jämn strid ända tills sista omgången blev Tilda till slut den ”lyckliga”.

Dalhem hade ordnat buss från hamnen i Visby till Dalhems hemmaplan där vi skulle få sova under natten. Första intrycket när man kom dit i mörkret var att det såg ut som ett stall, men det var det så klart inte. Det fanns små rum med en våningssäng i varje och även några sängar i korridoren utanför. Jag valde en säng i korridoren men ångrade mig så fort alla sagt god natt och lyset hade släckts. För mörkt i rummet, det blev det verkligen inte. Två gröna nödutgångsskyltar lyste så starkt att man kunde tro att den vanliga lampan i taket fortfarande var tänd. Vi hängde en tröja över den ena så det hjälpte åtminstone litegrann.

Mitt i natten vaknade jag av att det kändes som om något kröp på armen men jag bara viftade bort det. Några minuter senare kändes det likadant igen och när jag kollade upptäckte jag till min fasa att det kröp en spindel på mig. I panik sopade jag bort den och såg den sen inte mer. Resten av natten inbillade jag mig hela tiden att det kröp något på mig och för att slippa oroa mig borde jag nog ha tagit kål på den istället för att sopa bort den, för regn skulle det ändå bli dagen efter.

Att sova där var en minst sagt speciell upplevelse, förutom ljuset från nödutgångsskyltarna och spindelincidenten så hördes hela natten det stadigt tickande ljudet av en timer som då och då även drog igång någon slags ventilation/fläkt. Men vi ska vara tacksamma att vi fick tak över huvudet och sängar att sova i och man ska alltid tänka på att det kunde varit värre.

Efter frukost laddade alla upp på sitt egna sätt. En del fick massage, andra slappade framför tv:n eller lyssnade på musik och tog det lugnt i omklädningsrummet. Av det vackra väder som Gotland annars är så känt för syntes inte ett spår. Istället för soligt och varmt var det kallt, blåsigt och regnigt så vi höll oss mest inomhus.

Lagom till att de flesta hade samlats i omklädningsrummet började något märkligt ske. Från duschrummet kom plötsligt en stark doft av avlopp och det gick knappt att vistas i rummet längre. Vi stängde dörren till duschrummet men det hjälpte inte helt och hållet och ibland kom det små pustar av den vidriga stanken som närapå fick en att kväljas. Ännu idag vet vi inte ifall det bara var en oturlig slump att det skedde just då eller om det handlade om ett försök till biokemisk krigsföring från Dalhems sida. Hur som helst bet vi ihop tänderna och slöt näsborrarna och såg till att det inte påverkade oss.

Matchen bjöd inte på något finlir från något av lagen, vi föll in i deras spel som bestod av att slå långbollar och springa. Men även om det stod 0-0 i paus kändes det som om vi hade övertaget. Och drygt tio minuter in i andra halvlek fick vi det övertaget i praktiken också när matchens första mål gjordes. Dock kvitterade de och återigen blev det nästan outhärdligt nervöst. Inget av lagen var nöjd med en poäng och till slut var det vi som rättvist drog det längsta strået när Chris ”Frälsaren” Sjölin nickade in en väl inövad hörna. Den glädjen och lättanden som lyste i ögonen på alla just då gick inte att ta miste på och det var så att man fick rysningar i hela kroppen.

Även om resan hem var lång blev den lite lättare av vetskapen av att man hade med sig tre viktiga poäng i bagaget. Precis som under många andra matcher den här säsongen hade vi världen emot oss. Vädret visade sig inte från sin bästa sida, domarna verkade ha en större svaghet för lag med gotländsk dialekt än vad de hade för lag med vacker småländsk dialekt och det fanns inget stöd från publiken. Men trots detta visade vi att vi kan gå emot världen och vinna ändå. Och detta tack vare alla femton spelare som fanns med. Utan de som kämpade både på och utanför planen hade det aldrig gått.

Härnäst väntar match mot Kisa på hemmaplan, sista hemmamatchen för säsongen. Det kommer garanterat bli tufft men med tanke på att det är vår viktigaste match så borde motivationen inte vara några problem. Det finns bara en sak att göra:

Vinna.