up were we belong
| Tabell | Totalt | ||||||||||||||||||||
| Lag | S | V | O | F | GM-IM | D | P | ||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
|
|||||||||||||||||||||
| Landsbro IF FK B | 10 | 6 | 2 | 2 | 27-17 | 10 | 20 | ||||||||||||||
| Smålandsstenars GoIF | 10 | 5 | 3 | 2 | 20-11 | 9 | 18 | ||||||||||||||
| BIK/ FIF/ LGoIF | 10 | 5 | 3 | 2 | 22-20 | 2 | 18 | ||||||||||||||
| Gnosjö Spirit FC | 10 | 4 | 3 | 3 | 24-18 | 6 | 15 | ||||||||||||||
| Vetlanda FF | 9 | 4 | 2 | 3 | 16-12 | 4 | 14 | ||||||||||||||
| Bodafors SK Dam | 10 | 4 | 2 | 4 | 19-17 | 2 | 14 | ||||||||||||||
| Nässjö FF | 10 | 3 | 4 | 3 | 17-17 | 0 | 13 | ||||||||||||||
| Waggeryds IK | 9 | 3 | 3 | 3 | 17-17 | 0 | 12 | ||||||||||||||
| Bors SK | 9 | 2 | 3 | 4 | 11-21 | -10 | 9 | ||||||||||||||
| Skillingaryds IS | 11 | 0 | 1 | 10 | 11-34 | -23 | 1 | ||||||||||||||
tänkte mest visa hur grymma alla tjejer är, b-laget leder serien just nu och kommer fortsätta göra det under sommaren, bra jobbat alla tjejer. a-lagsspelare som b-lagsspelare!! ta åt er och njut av lite ledigt:)
går inte riktigt se hela bilden, jag orkar inte fixa och trixa, men tryck på länken: http://www.smalandsfotbollen.se/spelprogramresultat/?scr=table&ftid=31572
FIKAT 27/6
KLADDKAKA MED MJÖLKCHOKLAD
Så här gör du:
Hoppas det smakar!
Ingredienser:
100g smör
200g mjölkchoklad
2 ägg
1,5 dl rörsocker
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2 krm salt
Så här gör du:
-Sätt på ugnen på 175 grader.
-Smält smöret. När det är smält, dra ifrån kastrullen från plattan och bryt ner 100g av mjölkchokladen. Låt den smälta.
-Vispa ägg och socker pösigt. Rör i mjölet tillsammans med bakpulver, salt och chokladsmöret.
-Spänn fast ett bakplåtspapper i botten på form med löstagbar kant. Häll i smeten.
-Grovhacka de sista 100g av mjölkchokladen och strö över smeten.
-Grädda i 15min i nedre delen av ugnen.
-Låt gärna stå i ca 2 timmar innan servering.
-Garnera med grädde och hallon (som jag inte gjorde!)
Hoppas det smakar!
Tortyr!
Man hade kanske trott att det skulle bli lite lugnt den här veckan. Eftersom vi tog en efterlängtad vinst tänkte man att det skulle bli lite chill nu fram till midsommar. Jack och Kenneth är bortresta så denna veckan var det Janne och Peters ansvar att hålla i träningarna. Det finns ju ett ordspråk som lyder: När katten är borta dansar råttorna på bordet! Och det var verkligen nåt som J och P anammade! Idag var det ingen vanlig råtta som dansade på bordet heller utan de släppte in den slugaste och vassaste av dem alla:
De lät Maja "Tyrannen" Bergkvist hålla i större delen av träningen. Hon plågade oss med olika spänstövningar som hon brukade göra när hon åkte slalom. Det kanske låter hårt att kalla henne tyrann, men om ni läser vidare kommer ni förstå vad jag menar...
När man kom till träningen fick man höra direkt att det inte skulle behövas några benskydd. Detta kan man tolka på två sätt:
1. Det kommer bli en lätt, slapparträning med lite fotbollstennis och ev. nån straffturnering. Inget ansträngande utan bara massa ploj och skoj.
2. Det kommer att bli en hård och jobbig träning. Förmodligen nån jobbig löpning som t.ex. österlöpning, grusgropen eller peters nyuppfunna snoken och sen lite styrka på det. Har man riktig otur säger de att man inte behöver fotbollsskor heller utan vanliga gympaskor istället. Då finns det ingen chans att man får sen en boll...
Oddsen talade för att alternativ 2 var det rätta. Dels med tanke på att de rutinerade spelarna (bl.a. Elin, Anna, Malin) höll sig hemma och dels med tanke på att det var onsdag, dagen då vi vanligtvis kör lite jobbigare träning. Man är aldrig riktigt laddad inför de här onsdagarna, men man tar sig dit ändå för man vet hur skönt det kommer att kännas efteråt, när man har klarat av det. Men efter den här träningen kände jag bara smärta, både fysiskt och mentalt.
Det drog igång lite lätt med jogging två varv runt planen, sedan började tortyren... Vi tvingades göra diverse olika hopp fram och tillbaka på en 20-meters sträcka ungefär. Det var allt ifrån grodhopp till lustiga enbenshopp åt sidan. Det var lite svårt att få till den rätta knixen, särskilt på det som kallades twisterhopp. Eva gav mig tipset att tänka på hur man gjorde när man dansade twister, men det enda twister jag känner till är det där när man har ett jättelikt gummiband som man hoppar och gör massa konster med, och jag tror inte att det var det hon syftade på.
Redan efter tio minuter av de här hoppen fram och tillbaka började mina ben säga emot. Det var främst mina framlår som klagade men jag kunde även ana början till en klagosång från rumpan och baklåren också. Just när man trodde att man inte skulle klara ett enda skutt till tog vi en paus och mina ben och jag pustade ut över att det verkade vara över. Men oj, så fel man hade...
Efter en kort drickapaus höll Peter i en övning som man väl får se som det lättaste på träningen, trots att det var en riktig pärs. Det var ett tag sen man gjorde M-löpningen men jag kom ändå ihåg vilken kon det är mest strategiskt att vara på så jag ställde mig självklart där. Som Peter brukar göra med sina övningar ibland så la han till en liten knorr som gjorde att man kunde välja att göra det jobbigt för sina lagkamrater. Om de två som skulle komma på löpningar på mål sköt bollen utanför så tvingades den som sköt inlägget att hämta bollen. Bakom målet var en brant slänt och bollen kunde fara en bra bit bort. I teorin var det en bra idé, då skulle vi lära oss att göra bra inlägg och sätta bollen i mål för att våra lagkamrater skulle slippa springa så mycket. Men ni vet ju hur kärleksfulla och vänliga vi är i vårt lag, eller snarare inte! Här var det inget finlir utan det satsades friskt på att skjuta bollen så långt som det bara gick. Det är vid såna här övningar som lagets sanna natur kommer fram, och den är inte vacker ska jag säga er.
Efter M-löpningen tog vi oss tillbaka till Tyrannen som tålmodigt stod och väntade på oss. Det var dags för ännu fler hopp, det ena jobbigare än det andra. Jag kan inte ens beskriva hur vi gjorde för det var så mycket snurrar och piruetter att man knappt kunde hålla balansen. Det ena var jobbigare än det andra. Kulmen av det onda nåddes nog ändå när Maja förklarade en övning som hon kommit på själv, Fartspringaren tror jag att den hette. Eftersom hon hade kommit på den själv förstod jag att det här inte skulle bli nådigt. Men jag var ändå vid hyfsat gott mod, hade jag klarat det andra så skulle jag nog klara det här med, tänkte jag. Men det var som om man la hela världens bördor (med svält, naturkatastrofer, krig och allt sådant) på mina lår och de bara skrek ut sin smärta. Baklåren och rumpan hade det inte lätt heller och även ljumskarna klargjorde för mig att de inte trivdes särskilt bra i denna situation. Men jag härdade ut och överlevde, även om det var knappt.
Träningen började lida mot sitt slut och man kände sig lättare och lättare till sinnes. Men så när man trodde att det äntligen var över, så kliver Janne in med ett illmarrigt flin. Självklart kunde han inte stå en hel träning och bara kolla på när vi plågades. Han ville såklart också vara med och plåga oss och därför tvingades vi till att göra två jobbiga saker ännu en gång, däribland den fruktansvärda fartspringaren.
Jag tror att det var kul att kolla på oss i alla fall. Det pågick en match på planen bredvid oss men ingen i publiken hade ögon för den, de stod istället och betraktade vårt spektakel. Det var kanske inte ett av lagets ljusare stunder och inte ett tillfälle då man vill ha strålkastarna på sig. Men så var fallet idag, och det får man helt enkelt stå ut med.
Jag har i alla fall kommit fram till två saker idag:
- Man klarar mer än vad man tror...
- ...men jag ska aldrig bli slalomåkare!
#15
De lät Maja "Tyrannen" Bergkvist hålla i större delen av träningen. Hon plågade oss med olika spänstövningar som hon brukade göra när hon åkte slalom. Det kanske låter hårt att kalla henne tyrann, men om ni läser vidare kommer ni förstå vad jag menar...
När man kom till träningen fick man höra direkt att det inte skulle behövas några benskydd. Detta kan man tolka på två sätt:
1. Det kommer bli en lätt, slapparträning med lite fotbollstennis och ev. nån straffturnering. Inget ansträngande utan bara massa ploj och skoj.
2. Det kommer att bli en hård och jobbig träning. Förmodligen nån jobbig löpning som t.ex. österlöpning, grusgropen eller peters nyuppfunna snoken och sen lite styrka på det. Har man riktig otur säger de att man inte behöver fotbollsskor heller utan vanliga gympaskor istället. Då finns det ingen chans att man får sen en boll...
Oddsen talade för att alternativ 2 var det rätta. Dels med tanke på att de rutinerade spelarna (bl.a. Elin, Anna, Malin) höll sig hemma och dels med tanke på att det var onsdag, dagen då vi vanligtvis kör lite jobbigare träning. Man är aldrig riktigt laddad inför de här onsdagarna, men man tar sig dit ändå för man vet hur skönt det kommer att kännas efteråt, när man har klarat av det. Men efter den här träningen kände jag bara smärta, både fysiskt och mentalt.
Det drog igång lite lätt med jogging två varv runt planen, sedan började tortyren... Vi tvingades göra diverse olika hopp fram och tillbaka på en 20-meters sträcka ungefär. Det var allt ifrån grodhopp till lustiga enbenshopp åt sidan. Det var lite svårt att få till den rätta knixen, särskilt på det som kallades twisterhopp. Eva gav mig tipset att tänka på hur man gjorde när man dansade twister, men det enda twister jag känner till är det där när man har ett jättelikt gummiband som man hoppar och gör massa konster med, och jag tror inte att det var det hon syftade på.
Redan efter tio minuter av de här hoppen fram och tillbaka började mina ben säga emot. Det var främst mina framlår som klagade men jag kunde även ana början till en klagosång från rumpan och baklåren också. Just när man trodde att man inte skulle klara ett enda skutt till tog vi en paus och mina ben och jag pustade ut över att det verkade vara över. Men oj, så fel man hade...
Efter en kort drickapaus höll Peter i en övning som man väl får se som det lättaste på träningen, trots att det var en riktig pärs. Det var ett tag sen man gjorde M-löpningen men jag kom ändå ihåg vilken kon det är mest strategiskt att vara på så jag ställde mig självklart där. Som Peter brukar göra med sina övningar ibland så la han till en liten knorr som gjorde att man kunde välja att göra det jobbigt för sina lagkamrater. Om de två som skulle komma på löpningar på mål sköt bollen utanför så tvingades den som sköt inlägget att hämta bollen. Bakom målet var en brant slänt och bollen kunde fara en bra bit bort. I teorin var det en bra idé, då skulle vi lära oss att göra bra inlägg och sätta bollen i mål för att våra lagkamrater skulle slippa springa så mycket. Men ni vet ju hur kärleksfulla och vänliga vi är i vårt lag, eller snarare inte! Här var det inget finlir utan det satsades friskt på att skjuta bollen så långt som det bara gick. Det är vid såna här övningar som lagets sanna natur kommer fram, och den är inte vacker ska jag säga er.
Efter M-löpningen tog vi oss tillbaka till Tyrannen som tålmodigt stod och väntade på oss. Det var dags för ännu fler hopp, det ena jobbigare än det andra. Jag kan inte ens beskriva hur vi gjorde för det var så mycket snurrar och piruetter att man knappt kunde hålla balansen. Det ena var jobbigare än det andra. Kulmen av det onda nåddes nog ändå när Maja förklarade en övning som hon kommit på själv, Fartspringaren tror jag att den hette. Eftersom hon hade kommit på den själv förstod jag att det här inte skulle bli nådigt. Men jag var ändå vid hyfsat gott mod, hade jag klarat det andra så skulle jag nog klara det här med, tänkte jag. Men det var som om man la hela världens bördor (med svält, naturkatastrofer, krig och allt sådant) på mina lår och de bara skrek ut sin smärta. Baklåren och rumpan hade det inte lätt heller och även ljumskarna klargjorde för mig att de inte trivdes särskilt bra i denna situation. Men jag härdade ut och överlevde, även om det var knappt.
Träningen började lida mot sitt slut och man kände sig lättare och lättare till sinnes. Men så när man trodde att det äntligen var över, så kliver Janne in med ett illmarrigt flin. Självklart kunde han inte stå en hel träning och bara kolla på när vi plågades. Han ville såklart också vara med och plåga oss och därför tvingades vi till att göra två jobbiga saker ännu en gång, däribland den fruktansvärda fartspringaren.
Jag tror att det var kul att kolla på oss i alla fall. Det pågick en match på planen bredvid oss men ingen i publiken hade ögon för den, de stod istället och betraktade vårt spektakel. Det var kanske inte ett av lagets ljusare stunder och inte ett tillfälle då man vill ha strålkastarna på sig. Men så var fallet idag, och det får man helt enkelt stå ut med.
Jag har i alla fall kommit fram till två saker idag:
- Man klarar mer än vad man tror...
- ...men jag ska aldrig bli slalomåkare!
#15
VINST!!!
Känslan som jag kände igår var obeskrivlig. Och jag kunde se på alla glada och lyckliga ansikten runt omkring mig att alla i laget delade denna känsla med mig. Lite av den börda som tyngt på våra axlar i några veckor lyftes och allt kändes med ens mycket lättare. Vi tog ett stort kliv uppåt igår och är nu lite närmare toppen på det där berget som såg nästintill omöjligt ut att bestiga för ett tag sen. Nu gäller det bara att vi håller kvar den här känslan i kommande matcher och minns hur underbart det känns. Då kommer det att bli en morot för oss att fortsätta på vår inslagna väg.
Igår kom jag till vallen ungefär 5 min innan vi skulle samlas och det var som vanligt ganska många där redan då. Det är alltid samma personer som är först där (typ alla från Landsbro) och alltid samma personer som är sist, nästan på gränsen till försenade (Sävsjö-folket). Vetlanda-bilen brukar komma någonstans däremellan men igår var det istället de som anlände sist. Med andan i halsen som om de hade sprungit ett helt maraton innan ramlade Mathilda och Elin in i omklädningsrummet. Vad som förvånade mig lite var att Malin var där i tid, på torsdagsfikat fick jag intrycket av att hon hade lite problem med hur klockan fungerar...
Vi satt en ganska lång stund i omklädningsrummet och laddade med musik. Det hade fixats en ny skiva, dagen till ära. Och lagets nya favvolåt (eller ska man kanske säga Julias och Malins nya favvolåt?) gick på repeat ett antal gånger innan Anna bestämde att det fick vara nog och drog med oss alla till klubbrummet där tränarna satt och väntade på oss.
Det blev en lång matchgenomgång och jag tror att alla kände allvaret i situationen. För första gången den här säsongen satt jag och lyssnade under hela tiden. Ja, jag vet att det låter hemskt att skriva så, fast det stämmer faktiskt. Hur mycket man än vill lyssna och försöker koncentrera sig så måste jag pinsamt nog erkänna att tankarna ibland flyger iväg åt nåt annat håll och man missar lite av vad som sägs. Till mitt försvar vill jag bara säga att det inte händer hela tiden och att jag nog knappast är ensam om det! Dessutom brukar mina tankar ofta kretsa kring fotboll så det är inte så att jag tänker på något helt annat... ;)
Men idag sjönk alltså varenda ord in trots att det förmodligen var den längsta genomgången vi haft under denna säsongen. Den långa musikuppladdningen innan + den långa matchgenomgången gjorde att vi kom igång lite sent med uppvärmningen. Så mycket tempo mellan övningarna har vi nog aldrig haft innan!
Det var lite nytt i laguppställningen idag, bland annat stod Maja i målet och gjorde div.2-premiär. Och vilken premiär sedan! I andra halvlek gjorde hon den ena svettiga räddningen efter den andra på varje retur som kom emot henne och just när man trodde att motståndarna hade öppet mål att lägga in bollen så var hon där igen och styrde bort bollen. Man hade nog kunnat skjuta 10 bollar på henne på samma gång och hon hade tagit allihop!
Kajsa A fick komma in på vänsterbacken och det skötte hon galant. Det var lite prat innan om vad vi skulle kalla varandra, skulle hon vara lill-Kajsa och jag stor-Kajsa? Eller hon kanske kunde kallas Klabbe-Kajsa? Vi kom aldrig riktigt fram till något och under matchen blev det istället det fulla namnet, med efternamn och allt som ropades. Det var en bra lösning tycker jag, det tar ju inte alls lång tid att säga eller så...
Stina var tillbaka på planen efter sin avstängning och det var en riktigt sugen spelare vi hade på kanten. Upp och ner sprang hon för att hela tiden vara där bollen var och befann sig ofta på rätt ställe vid rätt tidpunkt.
Motståndarna Lörby hade en riktig bjässe på sin vänsterback. Hon slog mycket långbollar innan vi lyckades få press på henne och var tuff i närkamperna. Vid den första hörnan emot oss fick jag markera henne och jag tänkte för en kort sekund att jag skulle vara chanslös om de slog en nickboll på henne. Inte ens vår mest spänstiga eller vår längsta spelare i laget skulle kunna komma upp i hennes höjd. Men då tänkte jag att jag kanske kunde plocka bort henne på nåt annat sätt... Hörnan slogs men direkt efter att den slagits dömde domaren frispark åt oss, fråga inte mig hur det gick till...
Vad jag inte får glömma att nämna är att Elin blev matchens lirare igår! Det var första hemmamatchen vi hade något sådant och jag kan tänka mig att det känns speciellt att få Borovallens allra första sådant pris. Kanske har hon fått mersmak på framgången och tar hem resten av säsongens matchens lirare-priser också. Det får framtiden utvisa...
Att något kan vara så saknat som vår kära segerring vi gör på slutet! Det var som om vi aldrig ville att den skulle ta slut och när man såg besvikelsen i motståndarnas ögon när de gick förbi blev man bara ännu gladare. Den lycka jag såg hos allihop i laget var nästan lika stor som den lycka vi upplevde när vi vann division 3 förra året. Och det säger en hel del om hur glada vi var. Jag vill uppleva denna känslan igen och det tror jag att ni andra också vill. Så därför säger säger jag: Låt oss spela såhär igen och vinna fler matcher så kommer vår lycka aldrig ta slut!
#15
Igår kom jag till vallen ungefär 5 min innan vi skulle samlas och det var som vanligt ganska många där redan då. Det är alltid samma personer som är först där (typ alla från Landsbro) och alltid samma personer som är sist, nästan på gränsen till försenade (Sävsjö-folket). Vetlanda-bilen brukar komma någonstans däremellan men igår var det istället de som anlände sist. Med andan i halsen som om de hade sprungit ett helt maraton innan ramlade Mathilda och Elin in i omklädningsrummet. Vad som förvånade mig lite var att Malin var där i tid, på torsdagsfikat fick jag intrycket av att hon hade lite problem med hur klockan fungerar...
Vi satt en ganska lång stund i omklädningsrummet och laddade med musik. Det hade fixats en ny skiva, dagen till ära. Och lagets nya favvolåt (eller ska man kanske säga Julias och Malins nya favvolåt?) gick på repeat ett antal gånger innan Anna bestämde att det fick vara nog och drog med oss alla till klubbrummet där tränarna satt och väntade på oss.
Det blev en lång matchgenomgång och jag tror att alla kände allvaret i situationen. För första gången den här säsongen satt jag och lyssnade under hela tiden. Ja, jag vet att det låter hemskt att skriva så, fast det stämmer faktiskt. Hur mycket man än vill lyssna och försöker koncentrera sig så måste jag pinsamt nog erkänna att tankarna ibland flyger iväg åt nåt annat håll och man missar lite av vad som sägs. Till mitt försvar vill jag bara säga att det inte händer hela tiden och att jag nog knappast är ensam om det! Dessutom brukar mina tankar ofta kretsa kring fotboll så det är inte så att jag tänker på något helt annat... ;)
Men idag sjönk alltså varenda ord in trots att det förmodligen var den längsta genomgången vi haft under denna säsongen. Den långa musikuppladdningen innan + den långa matchgenomgången gjorde att vi kom igång lite sent med uppvärmningen. Så mycket tempo mellan övningarna har vi nog aldrig haft innan!
Det var lite nytt i laguppställningen idag, bland annat stod Maja i målet och gjorde div.2-premiär. Och vilken premiär sedan! I andra halvlek gjorde hon den ena svettiga räddningen efter den andra på varje retur som kom emot henne och just när man trodde att motståndarna hade öppet mål att lägga in bollen så var hon där igen och styrde bort bollen. Man hade nog kunnat skjuta 10 bollar på henne på samma gång och hon hade tagit allihop!
Kajsa A fick komma in på vänsterbacken och det skötte hon galant. Det var lite prat innan om vad vi skulle kalla varandra, skulle hon vara lill-Kajsa och jag stor-Kajsa? Eller hon kanske kunde kallas Klabbe-Kajsa? Vi kom aldrig riktigt fram till något och under matchen blev det istället det fulla namnet, med efternamn och allt som ropades. Det var en bra lösning tycker jag, det tar ju inte alls lång tid att säga eller så...
Stina var tillbaka på planen efter sin avstängning och det var en riktigt sugen spelare vi hade på kanten. Upp och ner sprang hon för att hela tiden vara där bollen var och befann sig ofta på rätt ställe vid rätt tidpunkt.
Motståndarna Lörby hade en riktig bjässe på sin vänsterback. Hon slog mycket långbollar innan vi lyckades få press på henne och var tuff i närkamperna. Vid den första hörnan emot oss fick jag markera henne och jag tänkte för en kort sekund att jag skulle vara chanslös om de slog en nickboll på henne. Inte ens vår mest spänstiga eller vår längsta spelare i laget skulle kunna komma upp i hennes höjd. Men då tänkte jag att jag kanske kunde plocka bort henne på nåt annat sätt... Hörnan slogs men direkt efter att den slagits dömde domaren frispark åt oss, fråga inte mig hur det gick till...
Vad jag inte får glömma att nämna är att Elin blev matchens lirare igår! Det var första hemmamatchen vi hade något sådant och jag kan tänka mig att det känns speciellt att få Borovallens allra första sådant pris. Kanske har hon fått mersmak på framgången och tar hem resten av säsongens matchens lirare-priser också. Det får framtiden utvisa...
Att något kan vara så saknat som vår kära segerring vi gör på slutet! Det var som om vi aldrig ville att den skulle ta slut och när man såg besvikelsen i motståndarnas ögon när de gick förbi blev man bara ännu gladare. Den lycka jag såg hos allihop i laget var nästan lika stor som den lycka vi upplevde när vi vann division 3 förra året. Och det säger en hel del om hur glada vi var. Jag vill uppleva denna känslan igen och det tror jag att ni andra också vill. Så därför säger säger jag: Låt oss spela såhär igen och vinna fler matcher så kommer vår lycka aldrig ta slut!
#15
Madesjö
Nu har det varit lite bloggtorka här igen, som om vi redan har gått in i sommaruppehållet...
Idag var en sådan där dag då jag tänkte att det skulle vända. Så har det känts nu några matcher men idag var vi verkligen på gång. Det började faktiskt redan igår efter träningen, när jag hade fått reda på att jag skulle vara med och spela och började min korta cykeltur hem så började jag ladda redan då. Det låter lite klyschigt, men jag var verkligen laddad redan då. Det är ju så det ska vara, man ska börja ladda dagen innan och därför kändes det så himla bra. Idag har det känts bra också, från alla håll vad jag har förstått. Uppvärmningen flöt på bra och man bara väntade på att få sätta igång matchen. Och som vi startade sedan, första halvlek var riktigt rolig att spela! Vi var på gång. Hade vi fått in en pyts eller två hade det inte varit något snack om saken. Men det var ju tyvärr inte vad som hände, snarare blev det tvärtom sen i andra. Något mål rann in bakåt, sedan ett till och resten är ju som man brukar säga historia...
Men vi tog oss ett snack efteråt och nu kanske vi har kommit fram till "problemet". Får se hur träningarna denna veckan läggs upp och sedan får vi förhoppningsvis se resultatet i helgen!
Nu lite om allt runt omkring istället:
Tilda fick idag avancera framåt i laguppställningen och spelade forward tillsammans med Mathilda. Hon gjorde det riktigt bra för att vara ny på den positionen tyckte jag, men sen fick jag höra att hon tydligen tjuvtränat där redan i den senaste B-lagsmatchen. Då var det ju inte så konstigt att det gick bra.
Lite förvirrande var det när man skulle spela till våra forwards, ropade man "Mathilda" kunde det ibland låta som "Tilda" och ropade man "Tilda" kunde det ibland låta som "Mathilda". Ett under att de lyckades hålla koll på bollarna de fick däruppe!
Lite samma dilemma var det bland oss i backlinjen med när Kajsa A fick komma in på en mittbacksplats. Ibland kunde man höra "Bra Kajsa!" och då kunde man bli lite osäker på vem av oss det var de menade. Men jag antar att det bästa är att ta åt sig i alla lägen, så slipper man lägga för mycket tankeverksamhet på det ;)
Lite sjukdomar går det i laget just nu och vi får verkligen hoppas att vår kära målis inte är nästa på tur. Idag försökte kaptenen i andra laget lite diskret smitta Frida genom att dricka ur hennes flaska vid en hörna. Vem vet vilka sjukdomar hon förde över?! Förhoppningsvis inga, men man vet ju aldrig...
Något riktigt krig under matchen var det väl aldrig, däremot kan man undra vad de som varit där innan oss hade gjort. Hela centrallinjen, nerifrån det ena målet till det andra, såg ut (som Jack uttryckte det) som Gazaremsan. Det måste varit fullskaligt världskrig innan med tanke på de bunkrar och hål efter bomber som fanns där!
Det pratas lite ibland om vårt unga lag, att vi inte är så gamla. Äldsta spelaren är ju Anna på sina 20-21 år. Men visste ni att vår yngsta spelare faktiskt inte är äldre än 4,5? Det var en nyhet för mig också innan men det blev jag upplyst av på en hörna (samma hörna som tidigare nämnts). Vem denna spelare är? Det får hon själv avslöja i så fall, det kan ju vara lite känsligt det där med åldern...
Ett uttryck som är lite vanligt i fotbollssammanhang är att man ska ligga på rulle, alltså vara med på att löpa när någon t.ex. skarvar vidare bollen. Jag tror inte Emma hade fattat den där grejen riktigt. Efter halvtidsvilan hade hon gjort sin egna tolkning av det där och satt sig på en tejprulle. Det heter ligga på rulle, inte sitta på rulle! ;)
I bussen på vägen hem pratades det om mycket och en av sakerna som kom upp var att vi skulle bitcha till oss lite, bli lite tuffare helt enkelt. Jullan ville börja praktisera detta direkt och tänkte moona för bilen bakom. Eller så var det bara att hon såg månen eller nåt, jag vet inte riktigt.
Nu laddar vi om inför B-lagsmatch hemma i morgon, torsdagsträning med efterföljande fika, hemmamatch för A-laget på lördag och ännu en B-lagsmatch på söndag. En riktig supervecka med andra ord!
#15
Steinwallsbacken
Jag skulle vilja likna vår inledning av serien med något som är bekant för oss alla i laget, nämligen vår försäsongsträning i Steinwallsbacken.
Vi står nedanför backen när seriespelet inleds. Vi ser att det är en ganska lång och brant uppförsbacke men vi har tagit oss uppför den tidigare år så det är något som vi skulle kunna göra igen.
Första matchen mot Lindsdal börjar vi lite lugnt fram till stegen som ligger ner, sen inser vi vilket tempo de håller och stegen går alldeles för snabbt. Någon snubblar till och rör till allting och det blir svårt för oss att riktigt hänga med på vad vi gör. Vi tar oss ändå förbi den, om än lite skakade och mörbultade.
Andra matchen mot Habo börjar lite tungt med skridskohopp. Det värker och gör ont i alla lår men snart börjar vi märka att det ger resultat. De sista hoppen går galant.
Efter det kommer ett kort ryck, när vi tar vår första seger mot Asarum. Nu går det riktigt lätt och benen flyger nästan fram av sig själva. Vi vänder oss om för att springa baklänges och tittar samtidigt neråt i backen. Hela laget tar i och ger av sig själva för att ta sig uppför backen. Ingen fuskar utan alla ger allt.
En andra seger kommer och således även ett andra ryck. Den här gången är det ett längre ryck och jag riktigt känner hur jag får med mig all kraft uppåt. En sista titt baklänges och allting ser fortfarande bra ut.
Men i nästa match mot Glimåkra, innan det sista rycket är det som om något förändras. Plötsligt vill inte benen mer, jag halkar till på rullgruset och kanar hela vägen ner.
Det svider lite efter skrapsåren jag fick men jag försöker ta nya tag. Trots att jag tar i kommer jag inte uppåt längre. Jag börjar tänka mer och mer individuellt och på mitt eget bästa, jag tänker inte längre på att vi är ett lag. Efter ännu en förlust mot Värnamo åker jag ännu en gång nerför backen och nu är såren större än de ytliga skrapsår jag fick innan. De börjar bli djupa ärr inom oss och vi förstår att något måste göras innan det är för sent.
Tredje gången gillt försöker vi ta oss uppför backen när Rödeby står för motståndet. Och det börjar riktigt bra. Det känns som om vi har vinden i ryggen och farten med oss. Men då händer något oförklarligt igen som gör att vi tappar fotfästet. Jag förbereder mig på att få kana hela vägen ner och börja om igen men innan jag nått ända ner är det några som fångar upp mig. Personen framför mig har också tappat fotfästet men jag hjälper henne innan hon åker ända ner. Och hon gör samma sak för nästa person som ramlar. Vi har ännu inte tagit oss ända uppför backen men nu känns det som att vi är på gång.
När vi börjar samarbeta mer som ett lag och hjälper varandra så kommer vi få det att funka igen. Rätt som det är kommer vi att stå på toppen av Steinwallsbacken och blicka ner på matcherna vi gått igenom för att nå dit. Och vi kommer att vilja springa uppför den igen. Trots att det är jobbigt och sliter på oss så kommer vi att ge av oss själva för att kunna nå dit igen. För känslan när man är högst där uppe är obeskrivlig.
