Steinwallsbacken
Jag skulle vilja likna vår inledning av serien med något som är bekant för oss alla i laget, nämligen vår försäsongsträning i Steinwallsbacken.
Vi står nedanför backen när seriespelet inleds. Vi ser att det är en ganska lång och brant uppförsbacke men vi har tagit oss uppför den tidigare år så det är något som vi skulle kunna göra igen.
Första matchen mot Lindsdal börjar vi lite lugnt fram till stegen som ligger ner, sen inser vi vilket tempo de håller och stegen går alldeles för snabbt. Någon snubblar till och rör till allting och det blir svårt för oss att riktigt hänga med på vad vi gör. Vi tar oss ändå förbi den, om än lite skakade och mörbultade.
Andra matchen mot Habo börjar lite tungt med skridskohopp. Det värker och gör ont i alla lår men snart börjar vi märka att det ger resultat. De sista hoppen går galant.
Efter det kommer ett kort ryck, när vi tar vår första seger mot Asarum. Nu går det riktigt lätt och benen flyger nästan fram av sig själva. Vi vänder oss om för att springa baklänges och tittar samtidigt neråt i backen. Hela laget tar i och ger av sig själva för att ta sig uppför backen. Ingen fuskar utan alla ger allt.
En andra seger kommer och således även ett andra ryck. Den här gången är det ett längre ryck och jag riktigt känner hur jag får med mig all kraft uppåt. En sista titt baklänges och allting ser fortfarande bra ut.
Men i nästa match mot Glimåkra, innan det sista rycket är det som om något förändras. Plötsligt vill inte benen mer, jag halkar till på rullgruset och kanar hela vägen ner.
Det svider lite efter skrapsåren jag fick men jag försöker ta nya tag. Trots att jag tar i kommer jag inte uppåt längre. Jag börjar tänka mer och mer individuellt och på mitt eget bästa, jag tänker inte längre på att vi är ett lag. Efter ännu en förlust mot Värnamo åker jag ännu en gång nerför backen och nu är såren större än de ytliga skrapsår jag fick innan. De börjar bli djupa ärr inom oss och vi förstår att något måste göras innan det är för sent.
Tredje gången gillt försöker vi ta oss uppför backen när Rödeby står för motståndet. Och det börjar riktigt bra. Det känns som om vi har vinden i ryggen och farten med oss. Men då händer något oförklarligt igen som gör att vi tappar fotfästet. Jag förbereder mig på att få kana hela vägen ner och börja om igen men innan jag nått ända ner är det några som fångar upp mig. Personen framför mig har också tappat fotfästet men jag hjälper henne innan hon åker ända ner. Och hon gör samma sak för nästa person som ramlar. Vi har ännu inte tagit oss ända uppför backen men nu känns det som att vi är på gång.
När vi börjar samarbeta mer som ett lag och hjälper varandra så kommer vi få det att funka igen. Rätt som det är kommer vi att stå på toppen av Steinwallsbacken och blicka ner på matcherna vi gått igenom för att nå dit. Och vi kommer att vilja springa uppför den igen. Trots att det är jobbigt och sliter på oss så kommer vi att ge av oss själva för att kunna nå dit igen. För känslan när man är högst där uppe är obeskrivlig.
