VINST!!!
Känslan som jag kände igår var obeskrivlig. Och jag kunde se på alla glada och lyckliga ansikten runt omkring mig att alla i laget delade denna känsla med mig. Lite av den börda som tyngt på våra axlar i några veckor lyftes och allt kändes med ens mycket lättare. Vi tog ett stort kliv uppåt igår och är nu lite närmare toppen på det där berget som såg nästintill omöjligt ut att bestiga för ett tag sen. Nu gäller det bara att vi håller kvar den här känslan i kommande matcher och minns hur underbart det känns. Då kommer det att bli en morot för oss att fortsätta på vår inslagna väg.
Igår kom jag till vallen ungefär 5 min innan vi skulle samlas och det var som vanligt ganska många där redan då. Det är alltid samma personer som är först där (typ alla från Landsbro) och alltid samma personer som är sist, nästan på gränsen till försenade (Sävsjö-folket). Vetlanda-bilen brukar komma någonstans däremellan men igår var det istället de som anlände sist. Med andan i halsen som om de hade sprungit ett helt maraton innan ramlade Mathilda och Elin in i omklädningsrummet. Vad som förvånade mig lite var att Malin var där i tid, på torsdagsfikat fick jag intrycket av att hon hade lite problem med hur klockan fungerar...
Vi satt en ganska lång stund i omklädningsrummet och laddade med musik. Det hade fixats en ny skiva, dagen till ära. Och lagets nya favvolåt (eller ska man kanske säga Julias och Malins nya favvolåt?) gick på repeat ett antal gånger innan Anna bestämde att det fick vara nog och drog med oss alla till klubbrummet där tränarna satt och väntade på oss.
Det blev en lång matchgenomgång och jag tror att alla kände allvaret i situationen. För första gången den här säsongen satt jag och lyssnade under hela tiden. Ja, jag vet att det låter hemskt att skriva så, fast det stämmer faktiskt. Hur mycket man än vill lyssna och försöker koncentrera sig så måste jag pinsamt nog erkänna att tankarna ibland flyger iväg åt nåt annat håll och man missar lite av vad som sägs. Till mitt försvar vill jag bara säga att det inte händer hela tiden och att jag nog knappast är ensam om det! Dessutom brukar mina tankar ofta kretsa kring fotboll så det är inte så att jag tänker på något helt annat... ;)
Men idag sjönk alltså varenda ord in trots att det förmodligen var den längsta genomgången vi haft under denna säsongen. Den långa musikuppladdningen innan + den långa matchgenomgången gjorde att vi kom igång lite sent med uppvärmningen. Så mycket tempo mellan övningarna har vi nog aldrig haft innan!
Det var lite nytt i laguppställningen idag, bland annat stod Maja i målet och gjorde div.2-premiär. Och vilken premiär sedan! I andra halvlek gjorde hon den ena svettiga räddningen efter den andra på varje retur som kom emot henne och just när man trodde att motståndarna hade öppet mål att lägga in bollen så var hon där igen och styrde bort bollen. Man hade nog kunnat skjuta 10 bollar på henne på samma gång och hon hade tagit allihop!
Kajsa A fick komma in på vänsterbacken och det skötte hon galant. Det var lite prat innan om vad vi skulle kalla varandra, skulle hon vara lill-Kajsa och jag stor-Kajsa? Eller hon kanske kunde kallas Klabbe-Kajsa? Vi kom aldrig riktigt fram till något och under matchen blev det istället det fulla namnet, med efternamn och allt som ropades. Det var en bra lösning tycker jag, det tar ju inte alls lång tid att säga eller så...
Stina var tillbaka på planen efter sin avstängning och det var en riktigt sugen spelare vi hade på kanten. Upp och ner sprang hon för att hela tiden vara där bollen var och befann sig ofta på rätt ställe vid rätt tidpunkt.
Motståndarna Lörby hade en riktig bjässe på sin vänsterback. Hon slog mycket långbollar innan vi lyckades få press på henne och var tuff i närkamperna. Vid den första hörnan emot oss fick jag markera henne och jag tänkte för en kort sekund att jag skulle vara chanslös om de slog en nickboll på henne. Inte ens vår mest spänstiga eller vår längsta spelare i laget skulle kunna komma upp i hennes höjd. Men då tänkte jag att jag kanske kunde plocka bort henne på nåt annat sätt... Hörnan slogs men direkt efter att den slagits dömde domaren frispark åt oss, fråga inte mig hur det gick till...
Vad jag inte får glömma att nämna är att Elin blev matchens lirare igår! Det var första hemmamatchen vi hade något sådant och jag kan tänka mig att det känns speciellt att få Borovallens allra första sådant pris. Kanske har hon fått mersmak på framgången och tar hem resten av säsongens matchens lirare-priser också. Det får framtiden utvisa...
Att något kan vara så saknat som vår kära segerring vi gör på slutet! Det var som om vi aldrig ville att den skulle ta slut och när man såg besvikelsen i motståndarnas ögon när de gick förbi blev man bara ännu gladare. Den lycka jag såg hos allihop i laget var nästan lika stor som den lycka vi upplevde när vi vann division 3 förra året. Och det säger en hel del om hur glada vi var. Jag vill uppleva denna känslan igen och det tror jag att ni andra också vill. Så därför säger säger jag: Låt oss spela såhär igen och vinna fler matcher så kommer vår lycka aldrig ta slut!
#15
Igår kom jag till vallen ungefär 5 min innan vi skulle samlas och det var som vanligt ganska många där redan då. Det är alltid samma personer som är först där (typ alla från Landsbro) och alltid samma personer som är sist, nästan på gränsen till försenade (Sävsjö-folket). Vetlanda-bilen brukar komma någonstans däremellan men igår var det istället de som anlände sist. Med andan i halsen som om de hade sprungit ett helt maraton innan ramlade Mathilda och Elin in i omklädningsrummet. Vad som förvånade mig lite var att Malin var där i tid, på torsdagsfikat fick jag intrycket av att hon hade lite problem med hur klockan fungerar...
Vi satt en ganska lång stund i omklädningsrummet och laddade med musik. Det hade fixats en ny skiva, dagen till ära. Och lagets nya favvolåt (eller ska man kanske säga Julias och Malins nya favvolåt?) gick på repeat ett antal gånger innan Anna bestämde att det fick vara nog och drog med oss alla till klubbrummet där tränarna satt och väntade på oss.
Det blev en lång matchgenomgång och jag tror att alla kände allvaret i situationen. För första gången den här säsongen satt jag och lyssnade under hela tiden. Ja, jag vet att det låter hemskt att skriva så, fast det stämmer faktiskt. Hur mycket man än vill lyssna och försöker koncentrera sig så måste jag pinsamt nog erkänna att tankarna ibland flyger iväg åt nåt annat håll och man missar lite av vad som sägs. Till mitt försvar vill jag bara säga att det inte händer hela tiden och att jag nog knappast är ensam om det! Dessutom brukar mina tankar ofta kretsa kring fotboll så det är inte så att jag tänker på något helt annat... ;)
Men idag sjönk alltså varenda ord in trots att det förmodligen var den längsta genomgången vi haft under denna säsongen. Den långa musikuppladdningen innan + den långa matchgenomgången gjorde att vi kom igång lite sent med uppvärmningen. Så mycket tempo mellan övningarna har vi nog aldrig haft innan!
Det var lite nytt i laguppställningen idag, bland annat stod Maja i målet och gjorde div.2-premiär. Och vilken premiär sedan! I andra halvlek gjorde hon den ena svettiga räddningen efter den andra på varje retur som kom emot henne och just när man trodde att motståndarna hade öppet mål att lägga in bollen så var hon där igen och styrde bort bollen. Man hade nog kunnat skjuta 10 bollar på henne på samma gång och hon hade tagit allihop!
Kajsa A fick komma in på vänsterbacken och det skötte hon galant. Det var lite prat innan om vad vi skulle kalla varandra, skulle hon vara lill-Kajsa och jag stor-Kajsa? Eller hon kanske kunde kallas Klabbe-Kajsa? Vi kom aldrig riktigt fram till något och under matchen blev det istället det fulla namnet, med efternamn och allt som ropades. Det var en bra lösning tycker jag, det tar ju inte alls lång tid att säga eller så...
Stina var tillbaka på planen efter sin avstängning och det var en riktigt sugen spelare vi hade på kanten. Upp och ner sprang hon för att hela tiden vara där bollen var och befann sig ofta på rätt ställe vid rätt tidpunkt.
Motståndarna Lörby hade en riktig bjässe på sin vänsterback. Hon slog mycket långbollar innan vi lyckades få press på henne och var tuff i närkamperna. Vid den första hörnan emot oss fick jag markera henne och jag tänkte för en kort sekund att jag skulle vara chanslös om de slog en nickboll på henne. Inte ens vår mest spänstiga eller vår längsta spelare i laget skulle kunna komma upp i hennes höjd. Men då tänkte jag att jag kanske kunde plocka bort henne på nåt annat sätt... Hörnan slogs men direkt efter att den slagits dömde domaren frispark åt oss, fråga inte mig hur det gick till...
Vad jag inte får glömma att nämna är att Elin blev matchens lirare igår! Det var första hemmamatchen vi hade något sådant och jag kan tänka mig att det känns speciellt att få Borovallens allra första sådant pris. Kanske har hon fått mersmak på framgången och tar hem resten av säsongens matchens lirare-priser också. Det får framtiden utvisa...
Att något kan vara så saknat som vår kära segerring vi gör på slutet! Det var som om vi aldrig ville att den skulle ta slut och när man såg besvikelsen i motståndarnas ögon när de gick förbi blev man bara ännu gladare. Den lycka jag såg hos allihop i laget var nästan lika stor som den lycka vi upplevde när vi vann division 3 förra året. Och det säger en hel del om hur glada vi var. Jag vill uppleva denna känslan igen och det tror jag att ni andra också vill. Så därför säger säger jag: Låt oss spela såhär igen och vinna fler matcher så kommer vår lycka aldrig ta slut!
#15
Kommentarer
Trackback
