Life in LA

Man hade kanske trott att det skulle bli lite lugnt den här veckan. Eftersom vi tog en efterlängtad vinst tänkte man att det skulle bli lite chill nu fram till midsommar. Jack och Kenneth är bortresta så denna veckan var det Janne och Peters ansvar att hålla i träningarna. Det finns ju ett ordspråk som lyder: När katten är borta dansar råttorna på bordet! Och det var verkligen nåt som J och P anammade! Idag var det ingen vanlig råtta som dansade på bordet heller utan de släppte in den slugaste och vassaste av dem alla:
De lät Maja "Tyrannen" Bergkvist hålla i större delen av träningen. Hon plågade oss med olika spänstövningar som hon brukade göra när hon åkte slalom. Det kanske låter hårt att kalla henne tyrann, men om ni läser vidare kommer ni förstå vad jag menar...

När man kom till träningen fick man höra direkt att det inte skulle behövas några benskydd. Detta kan man tolka på två sätt:
1. Det kommer bli en lätt, slapparträning med lite fotbollstennis och ev. nån straffturnering. Inget ansträngande utan bara massa ploj och skoj.
2. Det kommer att bli en hård och jobbig träning. Förmodligen nån jobbig löpning som t.ex. österlöpning, grusgropen eller peters nyuppfunna snoken och sen lite styrka på det. Har man riktig otur säger de att man inte behöver fotbollsskor heller utan vanliga gympaskor istället. Då finns det ingen chans att man får sen en boll...

Oddsen talade för att alternativ 2 var det rätta. Dels med tanke på att de rutinerade spelarna (bl.a. Elin, Anna, Malin) höll sig hemma och dels med tanke på att det var onsdag, dagen då vi vanligtvis kör lite jobbigare träning. Man är aldrig riktigt laddad inför de här onsdagarna, men man tar sig dit ändå för man vet hur skönt det kommer att kännas efteråt, när man har klarat av det. Men efter den här träningen kände jag bara smärta, både fysiskt och mentalt.

Det drog igång lite lätt med jogging två varv runt planen, sedan började tortyren... Vi tvingades göra diverse olika hopp fram och tillbaka på en 20-meters sträcka ungefär. Det var allt ifrån grodhopp till lustiga enbenshopp åt sidan. Det var lite svårt att få till den rätta knixen, särskilt på det som kallades twisterhopp. Eva gav mig tipset att tänka på hur man gjorde när man dansade twister, men det enda twister jag känner till är det där när man har ett jättelikt gummiband som man hoppar och gör massa konster med, och jag tror inte att det var det hon syftade på.

Redan efter tio minuter av de här hoppen fram och tillbaka började mina ben säga emot. Det var främst mina framlår som klagade men jag kunde även ana början till en klagosång från rumpan och baklåren också. Just när man trodde att man inte skulle klara ett enda skutt till tog vi en paus och mina ben och jag pustade ut över att det verkade vara över. Men oj, så fel man hade...

Efter en kort drickapaus höll Peter i en övning som man väl får se som det lättaste på träningen, trots att det var en riktig pärs. Det var ett tag sen man gjorde M-löpningen men jag kom ändå ihåg vilken kon det är mest strategiskt att vara på så jag ställde mig självklart där. Som Peter brukar göra med sina övningar ibland så la han till en liten knorr som gjorde att man kunde välja att göra det jobbigt för sina lagkamrater. Om de två som skulle komma på löpningar på mål sköt bollen utanför så tvingades den som sköt inlägget att hämta bollen. Bakom målet var en brant slänt och bollen kunde fara en bra bit bort. I teorin var det en bra idé, då skulle vi lära oss att göra bra inlägg och sätta bollen i mål för att våra lagkamrater skulle slippa springa så mycket. Men ni vet ju hur kärleksfulla och vänliga vi är i vårt lag, eller snarare inte! Här var det inget finlir utan det satsades friskt på att skjuta bollen så långt som det bara gick. Det är vid såna här övningar som lagets sanna natur kommer fram, och den är inte vacker ska jag säga er.

Efter M-löpningen tog vi oss tillbaka till Tyrannen som tålmodigt stod och väntade på oss. Det var dags för ännu fler hopp, det ena jobbigare än det andra. Jag kan inte ens beskriva hur vi gjorde för det var så mycket snurrar och piruetter att man knappt kunde hålla balansen. Det ena var jobbigare än det andra. Kulmen av det onda nåddes nog ändå när Maja förklarade en övning som hon kommit på själv, Fartspringaren tror jag att den hette. Eftersom hon hade kommit på den själv förstod jag att det här inte skulle bli nådigt. Men jag var ändå vid hyfsat gott mod, hade jag klarat det andra så skulle jag nog klara det här med, tänkte jag. Men det var som om man la hela världens bördor (med svält, naturkatastrofer, krig och allt sådant) på mina lår och de bara skrek ut sin smärta. Baklåren och rumpan hade det inte lätt heller och även ljumskarna klargjorde för mig att de inte trivdes särskilt bra i denna situation. Men jag härdade ut och överlevde, även om det var knappt.

Träningen började lida mot sitt slut och man kände sig lättare och lättare till sinnes. Men så när man trodde att det äntligen var över, så kliver Janne in med ett illmarrigt flin. Självklart kunde han inte stå en hel träning och bara kolla på när vi plågades. Han ville såklart också vara med och plåga oss och därför tvingades vi till att göra två jobbiga saker ännu en gång, däribland den fruktansvärda fartspringaren.

Jag tror att det var kul att kolla på oss i alla fall. Det pågick en match på planen bredvid oss men ingen i publiken hade ögon för den, de stod istället och betraktade vårt spektakel. Det var kanske inte ett av lagets ljusare stunder och inte ett tillfälle då man vill ha strålkastarna på sig. Men så var fallet idag, och det får man helt enkelt stå ut med.

Jag har i alla fall kommit fram till två saker idag:
- Man klarar mer än vad man tror...
- ...men jag ska aldrig bli slalomåkare!

#15