Life in LA

Det har sagts och skrivits många gånger förut (särskilt det senaste dygnet) men det är alltid lika sant:
LIF, vi är det mest underbara och bästa laget jag vet!

 

Det är knappast en hemlighet att vårsäsongen var tuff men nu efter uppehållet kände nog alla att det var dags att vända trenden. Fast kanske var det inte den lättaste uppgiften att börja med att möta Linköping i Svenska cupen. Vi gjorde en bra match men slutsiffrorna 0-13 talade ändå sitt tydliga språk - det allsvenska laget med Fischer och Harder i spetsen var ett par klasser bättre. Och detta trots att vi hade skippat fikat efter träningen dagen innan match för att inte bli tunga i magen av all kladdkaka.

 

När serien drog igång igen blev det en förlust till, men den var av det tråkigare slaget för i Smedby fanns inga landslagsstjärnor man kunde imponeras av, bara massa gnälliga östgötar att se ner på.

 

Den där omstarten vi hade hoppats skulle ske efter sommaruppehållet verkade ta god tid på sig att komma. Åtminstone var det vad vi trodde...

Ingen hade nog räknat med att vi, jumbolaget, skulle ta poäng mot Mariebo. Ingen förutom vi själva förstås.

På bussen på vägen upp lyssnade vi på lokalradion och vi som inte sov fick då höra hur radioprataren ringde upp Mariebos skyttedrottning. Tre mål skulle hon göra på oss, sa hon men betonade samtidigt att vi brukade spela ganska fysiskt och att man inte fick underskatta motståndet. Det var nog inte bara jag som blev extra taggad av att visa dem att vi inte skulle räknas bort.

 

Hade man stått bredvid planen vid uppvärmningen hade man kanske tänkt på hur olika vi betedde oss. På ena sidan ett lag som skrattade och fnittrade om vartannat, på andra sidan ett lag som kanske verkade vara mer tillbakadraget men samtidigt också mer fokuserade. DE trodde att det skulle bli "en vanlig dag på jobbet", VI visste att det skulle krävas hårt jobb. Och det var även det som lönade sig i slutändan.

 

Vi tog ledningen efter ca 20 minuter och då verkade det som om Mariebo vaknade till lite för strax därefter kvitterade de. Men då när de vaknade till så hade vi redan kommit igång och då var det inget som kunde stoppa oss. Det hade pratats om vårt fysiska spel på radion och det ville vi ju så klart leva upp till. Under en period i första halvlek kändes det som att det låg gula spelare ner på planen var och varannan minut.

1-1 stod sig halvleken ut och när andra halvlek började var vi alltså på samma ruta. Andra matcher har vi tappat lite i andra halvlek men den här gången fanns det inte en chans att vi skulle ge dem något. Julia gav oss ledningen och inte långt senare utökade hon den till 1-3. Det blev svettigt värre på slutet, Mariebo tryckte på något oerhört, men med vår supermålis Malin mellan stolparna hade de inte en chans. Med 15 minuter kvar tog hon en straff och om man inte känt det innan så kände man det verkligen då; Den här matchen skulle vi vinna.

 

Slutresultatet blev 2-3 och även om vi verkade ha domaren och hela världen emot oss så visade vi att vi klarade det ändå. Vi fick höra att vi spelade grisfotboll och var riktiga bönder, men om det får oss att vinna matcher tror jag nog att jag kan ta det.

 

Har vi den här viljan och inställningen i fortsättningen kan vi slå alla lag och då kommer vi klara det här tillsammans!

 

#11