Life in LA

Efter ca 3 veckors frånvaro från laget fick jag äntligen träffa dem alla igen! Det började i lördags när det var B-lagsmatch mot Nässjö. Jag kom till samlingen och nästan den första jag fick syn på var vår alldeles egna landslagsstjärna - Jonna. Hon såg ut precis som vanligt, men ändå var det något som var förändrat med henne. Hon hade liksom en slags aura av proffsighet och stjärnglans över sig och jag slog mig ner bredvid henne i hopp om att lite av det skulle smitta av sig på mig. Om det funkade? Nja...det är alldeles för svårt att komma upp i hennes nivå.

Jag tyckte att vi var ganska få som var där vid samlingen och undrade vart alla andra av våra spelare kunde vara. Men sen fick jag förklaringen. Nässjö är ju en sådan "metropol" så det finns flera vägar dit som är närmare för dem som kommer från Sävsjö respektive Vetlanda. Det är ju ändå så att våra spelare kommer från lite alla håll och kanter - en del bor långt bort, andra bor nära - men ändå lyckas vi ha en sådan gemenskap. Det kallar jag gränsöverskridande.

När vi började uppvärmningen så sprang jag längst fram med kapten Eva och jag undrade varför jag aldrig hade gjort det innan. Sprungit längst fram alltså. Men efter några vändor fram och tillbaka kom jag fram till förklaringen; det är helt enkelt för jobbigt. Ju längre bak i ledet man är, desto kortare behöver man springa och på något sätt behöver man inte springa lika snabbt heller. De som är längst fram måste liksom dra med sig hela ledet om ni förstår vad jag menar. Det här borde ju jag av alla människor ha tänkt på kan man ju tycka, men jag skyller min tillfälliga sinnesförvirring på att jag varit borta alldeles för länge.

Vad ska man säga om matchen sen då? Ja, jag kan konstatera att det i alla fall är första gången jag har spelat i en tvåbackslinje på en 11-mannaplan. Och nej, det var inte för att vi hade ont om spelare (annars brukar det ju vara ett återkommande problem i b-laget) utan det var ett taktiskt drag som nästan lyckades. Vi hade pratat om att gå ner på trebackslinje och sen eventuellt även tvåbackslinje. "Det lär ju inte hända precis" tänkte jag, men jag hade ganska fel om man säger så.
Grejen är bara att man oftast är ganska oförberedd på när de här omförflyttningarna sker. Vi hade gått ner på trebackslinje och spelat så ett tag när jag hörde att Kenneth ropade något från bänken, men jag hörde inte exakt vad det var han ropade. Men helt plötsligt var Ellen A som spelat på min vänstra sida borta! Jag började fundera på om hon hade följt med upp i anfallet och sen inte hunnit tillbaka, men nej, det lät inte så likt Ellen att göra något sådant. Senare fick jag dock klarhet i hur det stod till, att vi hade börjat med tvåbackslinje.

Jag börjar verkligen känna mig gammal, eller kanske inte gammal, men äldre i alla fall. Innan har man ju haft ganska många år upp till de rutinerade rävarna i laget men nu känns det som om jag kryper närmare och närmare dem i ålder, hur det nu skulle gått till. Under matchen fick jag inte särskilt många smällar, jag trillade bara någon enstaka gång och jag kan ju inte påstå att jag sprang särskilt mycket. Ändå kändes det efteråt som om mina ben blivit överkörda av ett tåg. Hela kroppen kändes överkörd! Och då ska vi inte tala om dagen efter...

Hur som helst, trots att vi förlorade så får man se det positiva i situationen. Det var roligt att få träffa en del av laget igen och även att få friska upp fotbollsminnet i mina fötter igen. Kändes som om det var en evighet sedan de rörde en boll senast och det märktes nog ganska väl. Men kul var det i alla fall.
Och vad gör väl en förlust när man redan vunnit och bevisat att man är det bästa laget i serien?