Life in LA

Den här veckan har vi äntligen börjat träna på riktigt gräs! Inget ont om Heds, men det finns knappt något som slår känslan av att spela fotboll på en riktigt fin naturgräsplan. Dock har vi inte fått gå på Borovallen än, utan vi håller till på B-planen borta vid ishallen.

Den planen är allt annat än en "riktigt fin naturgräsplan". Någon tyckte att den liknade en åker, någon annan sa savann. Nåja, vi ska väl i alla fall vara nöjda så länge ingen associerar till ordet "öken" när de ser vår B-plan.

Om man vill se det från den ljusa sidan kan man ju även tänka att alla grästuvor och ojämnheter är perfekta ursäkter att skylla eventuella felpass och skott som går åt helt fel håll på.

Vid städningen i lördags passade vi på att möblera om lite i omklädningsrummet. Eller ja, "möblera om" kanske var att ta i. Vi flyttade stereon, det var vår ommöblering. Nu står den vid platsen där Eva brukar sitta, vilket har gjort att hon utnämnt sig själv till lagets DJ...

Låt oss säga såhär: Att flytta stereon dit var inte det bästa beslutet vi tagit...
Alla har vi olika smak, men det är tur att vi tycker om varandra ändå!

För kanske första gången den här säsongen, så var det inte mest folk på torsdagsträningen. Det berodde antagligen på att många var osäkra på om det skulle bli något fika den här torsdagen. Linea och Nella hade ansvaret för den här veckan, men meddelade under onsdagsträningen att ingen av dem kunde träna på torsdagen. Det rådde lite smått panik i laget där ett tag innan Emelie Koch kom som en räddande ängel och meddelade att hon fixat fika i syrrans ställe.

I helgen väntar träningsläger på hemmaplan. Ingen vet något om vad som kommer hända mer än de träningstider vi fått. Lördagens aktiviteter är helt okända och efter träningen spekulerades det hejvilt om vad för äventyr det kunde vara. Det var alltifrån att vi skulle åka och kolla på någon allsvensk match till att vi skulle till Korsberga och spela äventyrsgolf.

Ingen vet, mer än ledarna.
Framtiden får utvisa helt enkelt.

Tiden går fort och det hinner hända mycket på en vecka!
Förra måndagen, på annandagen, spelade vi träningsmatch borta mot Vimmerby. I vanliga fall brukar det nästintill vara stormvarning på den planen, men dagen till ära var det strålande sol och nästan helt vindstilla. Vi fick lite sommarfeeling och det var många underställ som rykte den dagen. De våghalsiga körde på helt bara armar och ben medan de lite försiktiga behöll underställ åtminstone på armarna.

Matchen sen då...gick väl inte riktigt som vi tänkt oss. Det rann iväg lite och siffrorna 6-0 var lite missvisande för hur matchen hade sett ut.

Om lite mindre än två veckor spelar vi seriepremiär mot... ja just det: Vimmerby. Det är aldrig kul att förlora, inte ens om det är en träningsmatch. Men om vi väljer att se det såhär istället:

Kanske kan de lite för stora siffrorna i träningsmatchen leda till att Vimmerby underskattar oss nästa gång vi möts. Och kanske ger det då oss ett mentalt övertag redan innan matchstart och kanske gör det då att vi vinner seriematchen?

Om det skulle bli så - då kan vi nog ta en svidande förlust mot dem på försäsongen.

På tisdagsträningen på Heds hade vi finbesök av ingen mindre än den forna LIF-skyttedrottningen Jullan. Som den äkta stjärnan hon är gled hon in på träningen i proffsiga kläder från hennes nya klubb uppe i Stockholm. Om hon kunde leva upp till den proffsiga outfiten? Jadå, inte minst i den avslutande skottövningen. 15 mål på 7 minuter var vi tvungna att klara tillsammans för att slippa göra 100 repetitioner av valfria styrkeövningar. Vi klarade det, mycket tack vare Stockholms-proffset.

I onsdags hade vi ett annat finbesök, nämligen från Sandra som körde riktigt hårt med oss på fysen. Intervaller på B-plan och därefter gick vi in för att köra styrka. Det var lite annorlunda styrkeövningar, man jobbade tillsammans 2 och 2. Det blev mycket hängande och sittande på varandra, så var man smart så såg man till att para ihop sig med någon som var mindre än en själv. (Mindre kul för den "lätta" personen i paret dock, men men).

I lördags var det städdag på Borovallen. Vi damlagsspelare (6 tappra själar) skötte inomhusstädningen, medan ledare, föräldrar och ungdomsledare tog hand om det utvändiga. Höjdpunkterna på dagen var helt klart fikapausen med Lilieqwisths havrekakor och när vi städade kiosken och hittade gammalt överblivet godis.

Nu är vi inne i en ny träningsvecka, första veckan på riktigt gräs! Snart är det seriepremiär, men innan dess ska vi hinna med ett träningsläger, träningar och en och annan träningsmatch.

Hörs i veckan!

Det känns som om rubriken här ovan är ett ord som använts flitigt på den här bloggen de senaste inläggen. Utan att det för den skull blivit någon nystart. Tappra försök har gjorts om och om igen, för att sen bara rinna ut i sanden. Men skam den som ger sig! Ny säsong, nytt försök. Och den här gången ska vi verkligen försöka hålla bloggen hyfsat uppdaterad under HELA säsongen.

(Och skulle vi inte lyckas med det den här gången heller så vet ni ju att ni kan följa oss på Instagram: Landsbroifdam eller Twitter: LandsbroIF istället)

För den som missat det så åkte vi tyvärr ur division 1 förra säsongen och som grädde på moset fick vi även den ärofyllda utmärkelsen "Årets flopp" när Vetlanda-Posten listade det gångna fotbollsåret. Men vi är inte de som gräver ner oss för det. Nu kan det ju bara bli bättre!
(Det bör dock också nämnas att vi hade två duktiga spelare nominerade av VP i kategorierna Årets mittfältare respektive Årets talang, nämligen Elin Bexell (vår backklippa) och Emilie DK).

Men nog om det förflutna, nu går vi på vad som händer just nu istället. Vi har bland annat fått en hel del nytt i tränarstaben i år (närmare presentation av dem kommer förhoppningsvis lite senare).
Den här veckan har vi kört på som vanligt med fysträning måndag och onsdag och fotboll på Heds tisdag och torsdag.
Det har blivit en hel del löpande runtom i Landsbro de senaste månaderna. I början av året sprang vi bara runt runt, samma runda i en evighet kändes det som. Det är ett under att vi inte blev alldeles snurriga. Men nu när vintern är över och skidspåren smält bort har vi istället börjat köra löpträning borta på elljusspåret vid Parken. Där verkar det som om tränarna hittat de backigaste rundorna i hela skogen för det är ett himla farande upp och ner. Det är nästan så man börjar sakna att springa runt varv efter varv, för där var det åtminstone plan mark... 

Onsdagens träning var lite speciell, fysen inomhus höll nämligen Matilda i. Men hon verkar ha glömt vad det är för sport vi håller på med för när hon förklarade övningarna i hennes pass berättade hon att det var anpassat för simmare. Hon kanske har jobbat lite för länge på Medley...
Så om man som fotbollsspelare tyckte att det var skitjobbigt så beror det alltså inte på att man är dåligt tränad eller så, bara att det var fel sport helt enkelt.

En sak man märker under en träningsvecka är att antalet spelare på träningarna alltid är som störst på torsdagar. Anledningen till det? Det traditionella torsdagsfikat så klart! Den här veckan var det Elin och Lilieqwisth som höll i fikat och det var de som började så ambitiöst i början av säsongen. I år skulle vi göra det annorlunda, det skulle bli nyttigare torsdagsfika. Fruktsallad, vaniljkvarg, knäckebröd och ägg bjöds det på denna första gång för säsongen. Det instagrammades och twittrades och våra följare blev mäkta imponerade. Men vårt nyttiga initiativ höll sig bara en eller två veckor och sen var vi tillbaka i våra gamla hjulspår igen. Onyttiga sockerbomber till kakor och köpebrödet innehållandes nästan bara vitt mjöl. Vi gjorde ett försök, men det kan vara svårt att bryta ovanor. Fast när det gäller onyttigt torsdagsfika så tror jag nog att det är en ovana vi kan leva med.

Avslutningsvis vill vi i LIF önska er en riktigt glad påsk! Så hörs vi snart här igen. (Förhoppningsvis).

#15

Den här veckan har vi dragit igång med träningarna igen inför höstsäsongen. Tanken var att vi skulle åkt på träningsläger till Öland nu i helgen, men vad har väl en liten ö med yta av 1347 kvadratmeter och befolkningsmängd på 25 024 att sätta mot Landsbro och vår alldeles egna arena, Borovallen?

Så vi har alltså blivit kvar i LA hela helgen, undantaget igår lördag när vi tog oss en liten tur till Oskarshamn för att spela träningsmatch. Det blev uddamålsförlust med 4-3 efter att vi gjort en bra första 30-minutersperiod och två lite sämre 30-minutersperioder. Men vi lärde oss en hel del av matchen, bland annat att vårt starkaste vapen definitivt inte är att skjuta straffar.

Det har inte bara blivit massa tränande, för att orka hålla igång måste man ju fylla på med mat också. I fredags plockades grillen fram efter träningen och den underbara doften av grillade hamburgare och korv spred sig över vallen medan vi spelade fotbollstennis-turnering. Efter en oerhört spännande final där det orangea laget till slut utgick med segern kunde man konstatera att det finns både dåliga förlorare och dåliga vinnare i det här laget.

På lördagen hade vi den oerhörda lyxen att få köttfärssås och spaghetti lagade till oss innan vi mätta och belåtna tog bilarna och åkte till Oskarshamn för att spela match.

Ännu mer påfyllning av mat blev det på lördag kväll och då passade en del även på att fylla på lite extra vätska. Det är ju också viktigt när det är så här varma dagar.

Idag har vi en sista träning det här träningslägret och sen drar allvaret igång nästa vecka med träning måndag och höstpremiär på tisdag mot Husqvarna.

Tack för den här supertrevliga helgen allihop, ni är bäst!

Det här är berättelsen om hur Landsbro IF:s damlag gav sig av på en lång resa till en ö många timmar bort. En resa där de skulle möta den ena svåra prövningen efter den andra i sin jakt på den värdefulla skatten:
3 poäng.

Resan tog som så många gånger förut sin början på Borovallen. Tre bilar och en minibuss började sin avfärd och gjorde ett första stopp i Vetlanda där det verkade som om alla faktiskt var i tid för en gångs skull. Så långt hade allt gått bra och även sträckan till nästa stopp, Oskarshamn, gick bra, förutom att minibussen hade lite problem att komma ut ur Vetlanda och fick vända i Bäckseda för att komma på rätt väg igen.

Väl framme i Oskarshamn blev det lång väntan eftersom vi var där i så fruktansvärt god tid innan båten skulle avgå. En del använde tiden till att gå till närmaste affär och där kunde man märka vad som skiljer mammorna i laget från oss andra. De förstnämnda passade på att köpa regnkläder till sina barn medan vi andra köpte viktiga förnödenheter (läs: godis).

De som inte gick och handlade stannade kvar och spelade ett spel som gick ut på att man skulle svara på frågor utan att svara ”ja”, ”nej”, tveka eller upprepa frågan vilket ledde till en del osannolika och otydliga svar. Hos en del höll detta i sig lång tid efteråt trots att de slutat spela för längesen så bli inte förvånade nästa gång ni pratar med någon i laget och möts av lite svävande och otydliga svar.

Till slut var det dags att gå på båten och det var ganska lite folk så det kändes nästan som om vi hade hela båten förr oss själva. Dock höll vi oss mest vid samma bord hela kvällen. Många testade Gourmetburgaren som både Elin och Lina gjort så bra reklam för och jag tror nog ingen blev besviken (förutom möjligtvis på att den var så mättande att man knappt orkade äta upp den).

Innan vi kom fram till Visby hann vi även spela lite kort, bl.a. Plump, där förloraren skulle bli tvungen att hjula om vi gjorde mål på matchen, oavsett vem som gjorde målet. Efter en jämn strid ända tills sista omgången blev Tilda till slut den ”lyckliga”.

Dalhem hade ordnat buss från hamnen i Visby till Dalhems hemmaplan där vi skulle få sova under natten. Första intrycket när man kom dit i mörkret var att det såg ut som ett stall, men det var det så klart inte. Det fanns små rum med en våningssäng i varje och även några sängar i korridoren utanför. Jag valde en säng i korridoren men ångrade mig så fort alla sagt god natt och lyset hade släckts. För mörkt i rummet, det blev det verkligen inte. Två gröna nödutgångsskyltar lyste så starkt att man kunde tro att den vanliga lampan i taket fortfarande var tänd. Vi hängde en tröja över den ena så det hjälpte åtminstone litegrann.

Mitt i natten vaknade jag av att det kändes som om något kröp på armen men jag bara viftade bort det. Några minuter senare kändes det likadant igen och när jag kollade upptäckte jag till min fasa att det kröp en spindel på mig. I panik sopade jag bort den och såg den sen inte mer. Resten av natten inbillade jag mig hela tiden att det kröp något på mig och för att slippa oroa mig borde jag nog ha tagit kål på den istället för att sopa bort den, för regn skulle det ändå bli dagen efter.

Att sova där var en minst sagt speciell upplevelse, förutom ljuset från nödutgångsskyltarna och spindelincidenten så hördes hela natten det stadigt tickande ljudet av en timer som då och då även drog igång någon slags ventilation/fläkt. Men vi ska vara tacksamma att vi fick tak över huvudet och sängar att sova i och man ska alltid tänka på att det kunde varit värre.

Efter frukost laddade alla upp på sitt egna sätt. En del fick massage, andra slappade framför tv:n eller lyssnade på musik och tog det lugnt i omklädningsrummet. Av det vackra väder som Gotland annars är så känt för syntes inte ett spår. Istället för soligt och varmt var det kallt, blåsigt och regnigt så vi höll oss mest inomhus.

Lagom till att de flesta hade samlats i omklädningsrummet började något märkligt ske. Från duschrummet kom plötsligt en stark doft av avlopp och det gick knappt att vistas i rummet längre. Vi stängde dörren till duschrummet men det hjälpte inte helt och hållet och ibland kom det små pustar av den vidriga stanken som närapå fick en att kväljas. Ännu idag vet vi inte ifall det bara var en oturlig slump att det skedde just då eller om det handlade om ett försök till biokemisk krigsföring från Dalhems sida. Hur som helst bet vi ihop tänderna och slöt näsborrarna och såg till att det inte påverkade oss.

Matchen bjöd inte på något finlir från något av lagen, vi föll in i deras spel som bestod av att slå långbollar och springa. Men även om det stod 0-0 i paus kändes det som om vi hade övertaget. Och drygt tio minuter in i andra halvlek fick vi det övertaget i praktiken också när matchens första mål gjordes. Dock kvitterade de och återigen blev det nästan outhärdligt nervöst. Inget av lagen var nöjd med en poäng och till slut var det vi som rättvist drog det längsta strået när Chris ”Frälsaren” Sjölin nickade in en väl inövad hörna. Den glädjen och lättanden som lyste i ögonen på alla just då gick inte att ta miste på och det var så att man fick rysningar i hela kroppen.

Även om resan hem var lång blev den lite lättare av vetskapen av att man hade med sig tre viktiga poäng i bagaget. Precis som under många andra matcher den här säsongen hade vi världen emot oss. Vädret visade sig inte från sin bästa sida, domarna verkade ha en större svaghet för lag med gotländsk dialekt än vad de hade för lag med vacker småländsk dialekt och det fanns inget stöd från publiken. Men trots detta visade vi att vi kan gå emot världen och vinna ändå. Och detta tack vare alla femton spelare som fanns med. Utan de som kämpade både på och utanför planen hade det aldrig gått.

Härnäst väntar match mot Kisa på hemmaplan, sista hemmamatchen för säsongen. Det kommer garanterat bli tufft men med tanke på att det är vår viktigaste match så borde motivationen inte vara några problem. Det finns bara en sak att göra:

Vinna.

Efter ännu ett läsår på nordligare breddgrader var man nu tillbaka i de småländska skogarna och metropolen Landsbro för att träna med LIF över sommaren. Lite nervös var man allt, som om man skulle börja i ett helt nytt lag, men bara minuten efter att man anlänt till Borovallen blev man varmt välkomnad och allt kändes precis som förr.

Helt och hållet som förr var det väl kanske inte riktigt, det var en del nya bekantskaper för mig som inte varit med tidigare under året och tränat, men det var lika kul att se dessa nya ansikten som det var att träffa alla andra saknade personer i laget.

Något som jag dock kanske inte saknat lika mycket är den lite jobbigare träningen som kommer varje vecka… I tisdags var det mycket fokus på kondition med intervaller av olika slag och så styrka på slutet. Vi avslutade med 3x1 min planka och eftersom mina magrutor är obefintliga för tillfället så var det ingen höjdare. Vad som däremot var höjt i luften var rumporna på nästan alla oss spelare när vi gjorde plankan, hela tiden fick vi höra det. Vissa lydde tränarnas råd och blev mer raka i kroppen (vilket gör det jobbigare) medan andra skyllde på att de hade så stor rumpa att de inte kunde sänka den mer (och fick då fortsätta ha det lite lättare). Jag måste säga att det var ett ganska bra knep att skylla på att man har stor rumpa, det skulle platsa bra in på listan med ”träningshjälp”.
(Vilken ni kan se här: http://lifeinla.blogg.se/2011/february/overlevnadsguide-hur-man-overlever-en-jobbig.html )

Jag fruktade att jag skulle ha mördarträningsvärk dagen efter, men den blev tack och lov inte så farlig som jag trott. Däremot var jag otroligt seg i benen och kroppen efter all konditionsträning och det var nog tur att det var ett par dagar tills nästa träning så att man hann vila upp sig lite.

Torsdagsträningen flyttades till söndag förmiddag och när man kom till Borovallen såg det ut som om man missat en riktig brakfest kvällen innan. Ett svart partytält var uppställt och inuti luktade det väl inte alltför gott skulle man kunna säga. Det var inte bara alkohol som var kvarlämnat utan även bland annat godis, solglasögon, skor och en dator. Man fick verkligen se kleptomanerna komma fram i laget för det tog inte lång stund innan tältet länsades på godiset som fanns kvar sen gårdagen.

Imorgon är det seriematch för div 1-laget igen, på hemmaplanen Borovallen. Jag ska dit och kolla och hoppas på en underhållande match. Eller mest hoppas jag på seger förstås, men det vet jag att det kommer bli!

/Zlatanlover