Zlatanlovers comeback
Mitt i jakten på de sista julklapparna i fredags träffade jag på två av Landsbros målfarligaste forwards. De satt på ett café och jag gjorde dem sällskap i några minuter. Jag frågade litegrann om hur det var på träningarna nuförtiden och att jag saknade laget och så. Då fick jag även reda på att det var träning på annandagen och att jag gärna var välkommen. När jag gick därifrån sen tänkte jag att visst, det skulle ju vara kul att träffa alla igen så varför inte liksom?
Jag kunde knappt sova på söndagkvällen. Jag låg och snurrade och tänkte på allt som kunde gå fel. Jag hade ju trots allt inte rört en boll på nästan tre månader och konditionsträningen låg jag lite efter med skulle man kunna säga. När jag vaknade idag hade jag inte blivit lugnare det minsta, snarare tvärtom. Jag var så nervös att jag hade svårt att äta. Man kan ju fråga sig för vad jag var orolig för egentligen. Det var ju samma tjejer, samma lag. Jag antar att jag var orolig för att skämma ut mig, för tillfället kände jag mig i sämre form än någonsin.
Jag vet inte om jag skämde ut mig, jag tror inte det i alla fall. Men det kändes helt klart att jag har haft bättre dagar som fotbollspelare. Det tog väl ett tiotal passningar innan de kändes som om passningspelet var okej, och orken hade jag den första kvarten av träningen. Sen blev det ganska jobbigt. Frida försökte få min uppmärksamhet några gånger men enligt henne var jag för andfådd och andades så högt att jag inte hörde henne och när jag väl hörde henne hade jag inte kraft nog att svara henne. Och detta var alltså under uppvärmningen.
Sen började det jobbiga...
Vi skulle springa intervaller runt planen i 4x3 minuter och vi fick starta i olika hörn. Jag hamnade i samma hörn som Emma och Mathilda och tänkte att med tanke på att de båda springer ifrån mig när jag är i form så lär de bli kilometeravstånd mellan oss nu när jag inte är i form. Emma stack iväg som en raket, henne såg man knappt skymten av. Jag lyckades hålla samma tempo som Mathilda ett tag (vilket hade sin naturliga förklaring i att hon har varit sjuk) men de sista intervallerna drog hon ifrån mig också. Efteråt var jag nästan spyfärdig. Men jag försökte vara positiv, man fick ju trots allt vara glad att det inte var mathus-varven man sprang.
Efter 3-minutersintervallerna gjorde jag misstaget att sätta mig ner. Jag tänkte mest bara på att låta mina ben få vila en liten stund. Men de hade nog mått bättre av att få stå upp hela tiden istället för när jag ställde mig upp sedan protesterade baksidorna direkt. Det var nog då jag insåg att det kommer bli riktigt jobbigt att stiga upp imorgon. Det jag har ont i redan nu är baksidorna, ljumskarna, vaderna och ryggen. Imorgon kommer jag förmodligen upptäcka någon ny muskel jag inte ens visste att jag hade, men det bekymret får jag oroa mig för då.
Det var inte bara smärta att vara tillbaka på planen, allra mest var det nog glädje faktiskt. Glädje att få träffa alla igen och att få spela fotboll igen. Jag hade glömt hur roligt det är och hur underbara de faktiskt är! Imorgon är det träning igen och jag planerar att gå på den också.
Det vill säga, om jag kommer upp ur sängen.
Det återstår att se imorgon.
Tills dess; ha det så bra!
/Zlatanlover
Jag kunde knappt sova på söndagkvällen. Jag låg och snurrade och tänkte på allt som kunde gå fel. Jag hade ju trots allt inte rört en boll på nästan tre månader och konditionsträningen låg jag lite efter med skulle man kunna säga. När jag vaknade idag hade jag inte blivit lugnare det minsta, snarare tvärtom. Jag var så nervös att jag hade svårt att äta. Man kan ju fråga sig för vad jag var orolig för egentligen. Det var ju samma tjejer, samma lag. Jag antar att jag var orolig för att skämma ut mig, för tillfället kände jag mig i sämre form än någonsin.
Jag vet inte om jag skämde ut mig, jag tror inte det i alla fall. Men det kändes helt klart att jag har haft bättre dagar som fotbollspelare. Det tog väl ett tiotal passningar innan de kändes som om passningspelet var okej, och orken hade jag den första kvarten av träningen. Sen blev det ganska jobbigt. Frida försökte få min uppmärksamhet några gånger men enligt henne var jag för andfådd och andades så högt att jag inte hörde henne och när jag väl hörde henne hade jag inte kraft nog att svara henne. Och detta var alltså under uppvärmningen.
Sen började det jobbiga...
Vi skulle springa intervaller runt planen i 4x3 minuter och vi fick starta i olika hörn. Jag hamnade i samma hörn som Emma och Mathilda och tänkte att med tanke på att de båda springer ifrån mig när jag är i form så lär de bli kilometeravstånd mellan oss nu när jag inte är i form. Emma stack iväg som en raket, henne såg man knappt skymten av. Jag lyckades hålla samma tempo som Mathilda ett tag (vilket hade sin naturliga förklaring i att hon har varit sjuk) men de sista intervallerna drog hon ifrån mig också. Efteråt var jag nästan spyfärdig. Men jag försökte vara positiv, man fick ju trots allt vara glad att det inte var mathus-varven man sprang.
Efter 3-minutersintervallerna gjorde jag misstaget att sätta mig ner. Jag tänkte mest bara på att låta mina ben få vila en liten stund. Men de hade nog mått bättre av att få stå upp hela tiden istället för när jag ställde mig upp sedan protesterade baksidorna direkt. Det var nog då jag insåg att det kommer bli riktigt jobbigt att stiga upp imorgon. Det jag har ont i redan nu är baksidorna, ljumskarna, vaderna och ryggen. Imorgon kommer jag förmodligen upptäcka någon ny muskel jag inte ens visste att jag hade, men det bekymret får jag oroa mig för då.
Det var inte bara smärta att vara tillbaka på planen, allra mest var det nog glädje faktiskt. Glädje att få träffa alla igen och att få spela fotboll igen. Jag hade glömt hur roligt det är och hur underbara de faktiskt är! Imorgon är det träning igen och jag planerar att gå på den också.
Det vill säga, om jag kommer upp ur sängen.
Det återstår att se imorgon.
Tills dess; ha det så bra!
/Zlatanlover
